Många kramar blev det och en och annan tillbakahållen tår i mammas öga - det var väldigt vemodigt faktiskt! Framförallt på Björnen, där har vi ju hållit till sedan Ludvig var knappt 3 och Maja 1 år och inte ens kunde gå!
Jag är övertygad om att Majas toviga blonda uppsyn och hennes fantastiska skratt och värme kommer att saknas av många där. Och Ludvig har ju faktiskt redan hunnit få några riktigt bra kompisar... Självklart är man (läs: jag) orolig över hur det ska bli framöver! Barnen hade med sig varsitt specialgjort flyttkort med foto på sig själv ifall någon vill skriva en rad eller om dagis vill skicka något till dem. Hoppas det! Vi ska i alla fall skicka brev till dagis om några månader, när vi kommit på plats ordentligt och förhoppningsvis fått nya dagisplatser.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
en tår i mormors öga också! Men jag är säker på att allt kommer att gå bra
ReplyDeleteVälkommen hem mina småtroll/änglar!